Under våren fylls Åbo konstmuseum av verk som utgör kärnan i Sigrid Schaumans (1877–1979) produktion: målningar som går mot allt intensivare kolorism och allt mera eteriska. Schauman nådde en ny konstnärlig blomstring vid 70 års ålder och inspirerades av den franska modernismen och kolorismen, speciellt av impressionismen och postimpressionismen. Utställningen presenterar 120 målningar från åren 1903–1961 och är därmed den största Schauman-utställningen i Åbo genom tiderna. Verk har lånats av 40 olika håll runtom i Finland och en stor del är sällan utställda arbeten från privata samlingar.
Det viktigaste i Schaumans konst är färgerna och ljuset, och den centrala motivkretsen är landskapet. Redan i ungdomen sökte sig konstnären till Italien och Frankrike, och resorna till de här länderna fortsatte ända in på ålderdomen. Hemlandets natur inspirerade henne inte; hon ansåg den alltför enformig. Schauman återgav alltid kulturlandskap medan ödemarksromantiken var främmande för henne. Vinterlandskapen i hennes produktion är också få. Under andra världskrigets undantagstillstånd upptäckte hon Helsingfors parker och trädgårdar som hon i sina målningar klädde i sydländsk färgprakt. De fungerade som ett slags surrogat för yppigheten och färgrikedomen i Frankrike och Italien.
Schauman var internationellt inriktad redan tack vare sin bakgrund. Hennes far innehade en hög officerspost och han var kommenderad till olika platser i det stora Ryssland. Sigrid föddes i Ukraina och bodde i Polen under största delen av sin barndom. Fastän hon hörde till de privilegierade kretsarna blev bristen på uppmuntran från familjen, penningknappheten och ett misslyckat kärleksförhållande hinder i vägen när hon skulle välja konstnärsyrket till sin levnadsbana och arbeta som konstnär. För att kunna försörja sig och sin dotter arbetade Schauman i tre decennier som konstkritiker vid två svenskspråkiga dagstidningar i Helsingfors. Därför kunde hon måla nästan enbart om somrarna, och först efter pensioneringen i slutet av 1940-talet kunde hon ägna sig helt åt sitt konstnärskap. Då blev resultatet också en förvånansvärt intensiv och diger produktion som förutom ljusmättade landskap också omfattar förenklade, nästan visionära självporträtt, porträtt och nakenstudier.
Konstnären hann fylla 101 år och målade fortfarande som 90-åring. Förutom de internationella strömningarna påverkade också den starkt försämrade synen hennes uttryckssätt som gick mot måleri i stora drag med undvikande av detaljer. I egenskap av kritiker förstod hon betydelsen av den icke-föreställande konsten även om hon som konstnär aldrig gick så långt som till ren abstraktion. Hennes drygt 70 år långa konstnärsbana är ett skolexempel på såväl begåvning som oeftergivlighet. ”Man måste ju tänka på sin framtid och sin utveckling” löd hennes svar på en förundrad fråga då hon som nästan 72-åring gav sig av på en målarresa till södra Frankrike. Den välfunna repliken ger en god bild av konstnärens viljestyrka, målmedvetenhet och öppna sinne.
