Inom den västerländska konsthistorien är den på en divan liggande kvinnokroppen ett återkommande motiv, i vilket vila och sysslolöshet vävs samman med att vara föremål för blicken, makt och begär. I synnerhet inom 1800-talets orientalism kopplade odalisken – en vilande eller liggande kvinna – kvinnokroppen till den västerländska blickens fantasi om den exotiska, sensuella och ouppnåeliga andre. I Man Yaus verk är detta arrangemang omvänt: kroppen är inte längre placerad på möbeln, utan den förvandlas till material, yta, och en del av möbeln.
Verket self-portrait (2026) är en metaforisk viloplats som förenar en bronssilhuett och bilder av konstnärens egen kropp, som bränts fast under glasyren. Huden blir ett material, som har tänjts ut till den grad att blicken inte längre urskiljer divandynornas mönster från huden som vilar på dem. Kroppen blir en del av kompositionen; låret placerar sig i det gyllene snittet och de blodådror som pulserar under huden mister sin betydelse. Köttet blir ornament, lika dekorativt som dynornas rosmönster.
Skulpturen Sea, swallow me (a study of Anne Marie Carl-Nielsen’s mermaid [1921]) (2026) påminner om ett bord och är en studie av den danska skulptören Anne Marie Carl-Nielsens verk. Carl-Nielsens dramatiska sjöjungfru, som just stigit ur vattnet med ett förskräckt ansiktsuttryck och som med öppen mun kippar efter andan, kan tolkas som en avbildning av förlust och hjärtesorg. Samtidigt har man sett en stark livslust och vilja att överleva i sjöjungfruns anlete – smärtan stoppar henne inte, utan hon försöker andas och fortsätta.
Återskapandet av verket innebar för Yau att hon måste behandla sin egen förlust och dess smärta genom kroppsligt skapande. Under processen lösgör sig sjöjungfrun från sin ursprungliga form och blir till något mellan kropp, föremål och bild i utställningen. Sjöjungfruns kropp är inte endast ett föremål för blicken, utan ett material som bär på smärta, begär och en fortsättning på livet.
”Då jag börjar hugga verket märker jag att det inte lönar sig för mig att ta modell av min egen kropp. Egentligen är endast sjöjungfruns händer mänskliga, och även de är vridna till den punkt där smärtan börjar. Anne Marie försökte inte heller skapa ett porträtt, men då jag föreställer mig hur hon arbetade på detta verk har jag svårt att tänka mig att hennes egen sorg inte skulle ha varit en del av processen. Jag förvrider sjöjungfruns ställning mer och mer och kapar av hennes huvud, så att hon också blir en möbel.”
Man Yau (f. 1991) är en skulptör från Helsingfors, som i sin konst med hjälp av skulptur behandlar teman kring identitet och upplevelsen av att bli exotiserad. Hon rör sig smidigt mellan glas, silke, metall, keramik och marmor och använder varje material som ett genomtänkt språk för att avslöja de minnen och kulturellt skapade associationer som döljer sig i vardagliga föremål.
Utställningen har fått stöd av Greta och Alfred Runebergs Stiftelse, Finska Kulturfonden, Centret för konstfrämjande, Museiverket och Tiftö Foundation.
Därtill vill konstnären rikta ett varmt tack till de som deltagit i produktionen: Aapo Hyttinen, Jade Kallio, Sam Gladstone, Simo Hirvonen, Taikalyhty Oy, Tanssiva Taidevalaja (Kirsi Siponen), Tomi Pelkonen, Tuomas Peltokangas och Veera Almila.
Divan ställs i början av 2027 ut vid Margot Samel-galleriet i New York.
