Prelude Op. 28 No. 2 är ett filmverk som fått sitt namn efter Chopins välkända komposition. Under en lång tagning ser vi två personer som växelvis spelar piano och lyssnar. Stycket är detsamma i båda framförandena, Prelude Op. 28 No. 2, men när den som spelar förändras, förändras också tolkningen av stycket och det perspektiv från vilket stycket och dess framförande betraktas.
Det oavbrutna framförandet och den oklippta tagningen fångar händelsen i en tidsmässig stund, men då kameran rör sig och personerna byter plats får tiden fler lager. Uppträdaren blir åhörare och åhöraren blir uppträdare. I en av nyckelscenerna i Ingmar Bergmans Höstsonaten (1978) turas mor och dotter om med att spela samma Prelude av Chopin. Det är ett stycke som båda är bekanta med, så de kan sätta in sig i den andras situation medan de lyssnar och ser på när den andra spelar. En situation som denna väcker frågor om ömsesidighet, simultanitet och synestesi. Tänk om rollerna blandas, så att betraktaren och åhöraren blir den som betraktas och åhörs? Kan man känna sina egna händer och fingrar på tangenterna då man ser någon annan spela?
Jenni Toikka (f. 1983) är en Helsingforsbaserad bildkonstnär. Hon utexaminerades från Bildkonstakademin 2012 och har haft flera separat- och grupputställningar i Finland och utomlands. Hennes verk har även visats på internationella filmfestivaler. Toikkas verk ingår i olika offentliga samlingar, bland annat vid Museet för nutidskonst Kiasma och Saastamoinen stiftelsen. Utöver sitt eget konstnärliga arbete har Toikka även arbetat i flera konstnärsgrupper. Hon är kurator vid och en av de stiftande medlemmarna för Monitoimitila O., och har under flera år jobbat i en konstnärsduo tillsammans med Eeva-Riitta Eerola.
Utställningen stöds av Museiverket.
Jenni Toikkas konstnärliga arbete har fått stöd av Finska kulturfonden och Centret för konstfrämjande, och verket har fått understöd av AVEK och Museet för nutidskonst Kiasma.
