Long Long Longing, Unfolding the Night handlar om väntan, omsorg samt de fysiska och psykiska smärtor och former som orsakas av förändringar i kroppen. Installationen består av metall-, sten- och textilskulpturer som har uppstått ur nattliga iakttagelser, sömnbristens tyngd, längtan, samt att acceptera livets och den egna kroppens gränser och ändlighet.
På utställningen finns teckningar, skisser av kroppens föränderliga former och känslor. Formerna lånar sitt utseende från bokstäver, siffror, serieteckningar, den mänskliga kroppen och noter. Unfolding hänvisar till att öppna upp och avslöja. Vecken syns i tygets vikning och i utvalda delar av inre tillstånd och intima ögonblick. Det väller fram bekännelser ur sömmarna, de viktigaste bär på avtryck och är noggrant bundna.
Jag har fördjupat mig i stenen som material och de kroppsliga sinnesbilder den väcker, dess temperaturer och dess konsthistoriska ramverk. Stenen har bevarat kunskap i evighet. För dessa verk har den vitgråa mineralen hittats bland överskotten från konstnärerna som arbetade vid stenhuggeriet i Tattarmossen. Av detta har tillverkats bågformade naglar och ofullständiga månar, bumeranger, med vilka vi gräver fram bevis ur vår egen personhistoria. Stenen fungerar som skål och som nattlampa. Den slipade, ljusgenomsläppande stenen påminner också om våra ben, strukturen som bär på våra organ och vårt kött. Även familjen är en slags struktur som bär och stöder oss. I mina senaste verk har jag behandlat det anknytningsförhållande som moderskapet ger upphov till och funderat över familjen som ett större nätverk som sträcker sig utanför kärnfamiljen.
Under natten viker kroppen sig för vila. Då känns den stela kroppen som en hopfällbar trädgårdsstol i trä som måste pressas ihop. Brösten uppspända med mjölk, som blöta hundnosar, känner av den svala luften och väntar på att bli pickade. De sovandes andning, ett monotont soundtrack, försöker lugna vandrande tankar. Kroppen befinner sig i ett slags tillstånd mellan ständig förändring och ett sökande efter frid.
Vyssan lull, låt natten komma in.
Emma Jääskeläinen (f. 1988) utexaminerades år 2019 från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet. Utgångspunkten för hennes skulpturer är ofta den mänskliga kroppen och de erfarenheter den bär på. En slags långsamhet och känslighet är viktiga utgångspunkter för hennes konstskapande, som ifrågasätter det rådande samhällets fokus på teknologi, innovation och snabbhet. I sina senaste verk har Jääskeläinen behandlat föräldraskap och därigenom olika relationer och ansvar gentemot andra människor, organismer och miljön. I år har hennes verk visats på centret för samtidskonst Vleeshal i Nederländerna, och på hösten kommer de att visas i Frankrike som en del av Paris+ par Art Basel.
Konstnärens arbete stöds av Centret för konstfrämjande och Finska kulturfonden. Utställningen stöds av Museiverket.
