Skip to main content

Tekstit / texter / texts

Valokuvataiteilija Nelli Palomäen julkaisu Shared (2024) pureutuu sisaruuteen muotokuvan keinoin. Kuvissa ollaan lähekkäin toista samankaltaista koskien, pidellen, puristaen. Kirjan esseen ’Sisaruudesta’ on kirjoittanut esseisti ja suomentaja Antti Nylén.

Löydät esseen alta.

Fotokonstnären Nelli Palomäkis publikation Shared (2024) fördjupar sig i syskonskapet genom porträttets uttrycksmedel. På bilderna är man tätt intill en annan liknande, berör, håller om, pressar. Bokens essä Om syskonskap är skriven av essäisten och översättaren Antti Nylén.

Du hittar essän nedan.

Photographic artist Nelli Palomäki’s publication Shared (2024) delves into siblinghood through portraiture. In the images, one is close to another alike — touching, holding, pressing. The book’s essay On Siblinghood is written by essayist and translator Antti Nylén.

You will find the essay below.

ANTTI NYLÉN

FI

Sisaruudesta

 

Se – kuka olikin – joka keksi Ranskan vallankumouksen kolme iskusanaa, oli salaviisas. Vapaus ja tasa-arvo ovat selviä juttuja, tärkeitä asioita. Kuka tahansa voi käsittää sen. Kaikki kannattavat vapautta ja ainakin periaatteessa myös sitä, että tuo tuossa on yhtä arvokas kuin minä ja ansaitsee yhtä paljon vain siksi, että on samaa lajia.

Mutta veljeys on käsitekolmikon kummajainen. Suomenkielisessä litaniassa se lausutaan aina keskimmäisenä, kuin välimerkki tai sivuhuomautus, ranskalaisessa se taas on viimeinen ja jättää oudon jälkimaun: fraternité… Mikä ihmeen veljeys?

Tuntuu siltä kuin se vaatisi meiltä muutakin kuin innokasta nyökyttelyä.

Veljeys – sisaruus, jos haluamme kääntää sanan ei-patriarkaaliselle kielelle – tuo eettisten ideaalien rinnalle ripauksen lihallista todellisuutta, siis ristiriitoja.

Juuri ristiriidat tekevät kaikesta merkityksellistä. Ne tekevät kaikesta epämukavaa.

 

_

 

Nelli Palomäki on viimeisen vuosikymmenen aikaisissa töissään tarkentanut tähän hyvin yleiseen ja tuttuun elämänilmiöön, joka kuitenkin herättää outoa levottomuutta.

Sisaruksia ovat ihmiset, jotka ovat syntyessään peruuttamattomasti joutuneet samaan tilanteeseen. Ja koska tilanne on sama, asettuvat tasavertaisuuden ja oikeudenmukaisuuden vaatimukset luonnostaan osaksi sisaruutta. Sisarukset voivat vaatia samaa, onhan itse Kohtalo heille samuuden luvannut!

Kuitenkaan sisarukset eivät saa samaa. He saavat vain osan siitä. He joutuvat jakamaan. Heidät on pakotettu solidaarisuuteen.

Eikä solidaarisuus ole yksinkertaista vaan paradoksaalista: pitää pitää erilaisen puolia siksi, että hän on samanlainen!

Tilanteita, joihin ihmiset vastasyntyneinä heitetään, on sitä paitsi erilaajuisia, ja jokainen niistä asettaa omat vaatimuksensa solidaarisuudelle. Yksilön kuuluminen johonkin on totuttu käsittämään kehä kehältä laajenevaksi: perhe ja koti, kansa, yhteiskunta, lopulta ihmislaji ja koko maailmankaikkeus… Ilmeisesti juuri sisaruuden uloimpiin – yhteiskunnallisiin ja kosmisiin – kehiin viitattiin vallankumousfraasilla ”veljeys”.

Palomäki taas tavallisesti keskittyy sisaruuden sisimpään kehään, biologiseen läheisyyteen, nuoriin ihmisiin, joiden alkuperä on samassa lihassa. Tämän verisen alkulähteen merkitystä ja ahdistavaa pysyvyyttä korostaa se, ettei vanhemmista nähdä kuin vilaus tai aavistus. Silti he ovat sanomatta läsnä, väistämättä ja herkeämättä. Mutta varmaan juuri siksi, että muu perhe on poistettu kuvasta ja sisarukset ovat yksin, kysymykset kohoavat eksistentiaalisiksi.

”Luojan tähden, mistä me tulemme ja miksi!”

Sitä kuvista katsovat lapset kysyvät. Kukaan ei vastaa.

 

_

 

Sisaruus on kohtalokasta eli pakenematonta, siis myös inhimillistä, lajityypillistä (vaikka kyllä jaammekin tämän kokemuksen monien muiden nisäkkäiden kanssa). Hauraina, keskeneräisinä maailmaan joutuvat ihmisenpoikaset tarvitsevat pitkään hoitoa ja turvaa vanhemmilta ihmisiltä, niin kutsutun perheen.

Perhe taas on yhtä salaperäinen asia kuin sisaruuskin. Se on kauhistuttavimpien enkeleiden ja rakastavimpien demonien tyyssija.

Kuka tahansa, jolla on itsellään enemmän kuin yksi lapsi, voi hölmönä miettiä, miten sisarukset voivat olla keskenään niin erilaisia, vaikka heidät on kasvatettu samoin periaattein ja samoissa oloissa… Eikö kasvatuksella olekaan mitään vaikutusta? Määräävätkö olosuhteet kaiken? Eikö vanhempien hyvä tahto merkitsekään mitään? Toki hyväksymme sen, että ihmisissä on myös synnynnäisiä ja siinä mielessä parantumattomia ominaisuuksia. Mutta lisäksi sisarusten asemat perheessä ovat erilaiset. Yksi tulee maailmaan toisen jälkeen. Yhteisen kohtalon lisäksi jokaisella on omansa, oma paikkansa luoduksi tulemisen järjestyksessä. Ja näin syntyvä erilaisuus on yhtä kiistämätöntä kuin kaikki sisaruksia määrittävä samuuskin.

Sisaruus ei ole puhdasta eikä ihanteellista. Se ei välttämättä ole syvää eikä lämmintä, ei edes kovin sitovaa. Se ei ole mitään välttämättä. Se on mitä sattuu. Myös sisarusten ”ainutlaatuiset”, lähes telepaattisen yhteenkuuluvuuden solmimat siteet ovat ehkä vain fiktion luoma myytti: Kain ja Abel, Hannu ja Kerttu, Karamazovin veljekset, Pikku naisia tai Elisabeth ja Paul Cocteaun Kauhukakaroissa…

Todellinen sisaruus merkitsee usein vain muutamaa yhteistä muistoa menneiltä vuosikymmeniltä. Läheskään aina ei sitäkään.

Tämäkin tuntuu olevan huomioitu Nelli Palomäen valokuvissa, joissa esiintyviä ihmisiä hän ei usein filmiruutujen ulkopuolella kovin hyvin tunne. Kuvia on vain aavistuksen- tai ehdotuksenomaisesti dramatisoitu. Ehkei mitään suurta tarinaa, mitään väkevää viha–rakkaus-suhdetta olekaan? Ehkä on vain tosiasia, sattumalta, siis kohtalon oikusta syntynyt ihmissuhde – ja vain se on kuvattu, kuin olisi noudatettu elokuvataiteilija Robert Bressonin ohjetta: ”Ei psykologiaa (sellaista, joka löytää vain sen, minkä se kykenee selittämään).”

Riittävän järkyttävä tosiseikka on jo se, että kaikilla ihmisillä on äiti.

Mutta se, että sisaruksillani on sama äiti kuin minulla, tuntuu suorastaan järjenvastaiselta, oudolta kosmiselta erehdykseltä.

 

_

 

Palomäen ihmiskuvissa on jotakin pakottavaa. En keksi parempaa suomen sanaa. Kädet on puristettu nyrkkiin. Tilanne on ladattu, mutta se ei purkaudu. Teokset eivät puhu paljon, mutta ne tarkoittavat joka sanaa.

Tuo piirre houkuttelee hätäselityksiin, käyttämään sellaisia sanoja kuin sadunomaisuus, myyttisyys tai nostalgisuus. Nykyhetken merkkien poissaolo ja niukka mustavalkoinen estetiikka on totuttu yhdistämään menneisyyteen, vaikka se voisi yhtä hyvin viitata tulevaan. Miksi se olisi tulkittava paoksi tai fantasiaksi; sehän voisi olla myös keskittymistä siihen, mikä on tärkeintä? Epäilemättä ”ajaton” vaikutelma estää tarkat yhteiskunnalliset havainnot tai dokumentaariset aikeet, mutta myös halvat psykologiset oletukset. Roolit on riisuttu.

Vakavuudesta vain on kyse. Eikä vakavuus nytkään ole huumorin poissaoloa. Palomäen valokuvissa huumorikin on vakavaa.

Jotain on piilotettu (mutta niin, että sen voi löytää). Nuorten kuvattavien totisuuteen kätkeytyy kuhiseva joukko pirullisia ajatuksia ja kulmikkaita tunteita.

Eikö naaman pitäminen peruslukemilla keskellä elämän absurdiutta ja ristiriitoja – koko tätä naurettavaa kauheutta! – ole eräänlaista sankaruutta, ironian voitto jostakin sellaisesta, mitä ei voi voittaa, mille emme mahda mitään: kohtalosta?

Riippuvuudestakin on kysymys; siihen viitaten Palomäen kuvattavat usein koskettavat toisiaan – jotkut ehkä tekevät sen luonnostaan, jotkut ohjattuina.

Veljeys ja siskous osoittavat vapauden rajat ja sen, kenen kanssa arvo pitää jakaa tasan.

Kaikilla meillä on sama arvo ja samat oikeudet, mutta aina suhteessa johonkuhun toiseen, johonkin meitä edeltäneeseen ja meitä ympäröivään, ja näin ajatellen Palomäen kärsivällinen työskentely sisarusten parissa sisältää myös hyvin hienovaraista ekologista painoa: elämä, sen kohtalokas ja hämmentävä muoto, ei ole manipuloitavissa. Se on mitä on. Halusimme tai emme, olemme kiinni toisissamme.

SVE

Om syskonskap

 

Text: Antti Nylén

Svensk översättning: Magnus Strandberg

 

Det ligger en dold vishet bakom den franska revolutionens tre slagord som någon okänd person myntade. Att frihet och jämlikhet är viktiga saker är självklart. Det begriper vem som helst. Alla förespråkar frihet, och åtminstone i princip också att alla andra är lika viktiga som en själv och förtjänar lika mycket, i egenskap av medmänniskor.

Broderskap är den besynnerliga i begreppstrion. På finska kommer broderskapet alltid i mitten av litanian , som ett skiljetecken eller en parentes, medan det på svenska och franska kommer till sist och lämnar en underlig eftersmak: fraternité… Vad i all världen är det?

Det verkar kräva något mer av oss än bara ivrigt nickande.

Broderskap – syskonskap, om vi översätter ordet till icke-patriarkalt språk – kompletterar de etiska idealen med lite kroppslig verklighet, det vill säga motsättningar.

Det är just motsättningarna som gör allt betydelsefullt. Allt blir besvärligt.

 

_

 

Under de senaste tio åren har Nelli Palomäki fokuserat på detta mycket vanliga och bekanta livsfenomen som trots allt väcker en underlig oro.

Syskon är människor som i och med sin födsel oåterkalleligt hamnat i samma situation. Då situationen är den samma, blir också kraven på jämlikhet och rättvisa en naturlig del av syskonskapet. Syskon kan ställa samma krav, för denna likhet är ju av själva Ödet utlovad!

Ändå får syskon inte det samma. De får bara en del. De är tvungna att dela. De är tvingade till solidaritet.

Och solidaritet är inte en enkel, utan en paradoxal sak: man är tvungen att hålla på den andras rätt, för att den andra är lika!

Situationer som nyfödda människor hamnar i är också varierande i omfattning, och varje situation kräver olika slags solidaritet. I allmänhet tänker man att tillhörighet är något som blir större krets för krets: familj och hem, folk, samhälle, till sist människosläktet och världsalltet… Den revolutionära frasen ”broderskap” syftade uppenbarligen på syskonskapets yttersta – samhälleliga och kosmiska – kretsar.

Palomäki inriktar sig däremot vanligen på syskonskapets innersta krets, den biologiska närheten, människor som har samma kroppsliga ursprung. Den blodiga urkällans betydelse och ångestskapande beständighet framhävs av att man på sin höjd kan se en skymt av föräldrarna, eller bara kan ana deras närvaro. Ändå är det klart att de ofrånkomligen, ständigt är närvarande. Och det är säkert för att resten av familjen utelämnats från bilden och syskonen är ensamma som frågorna växer till existentiella mått.

”För Guds skull, varifrån kommer vi och varför!”

Det är frågan som barnen i bilderna ställer. De får inget svar.

 

_

 

Syskonskap är som ödet , det vill säga oundvikligt, och således mänskligt och arttypiskt (en upplevelse vi förstås delar med många andra däggdjur). Då människobarn kommer till världen är de sköra och ofullgångna, och behöver länge omsorg och skydd av äldre människor, en så kallad familj.

Familjen är i sin tur lika gåtfull som syskonskapet. Den är hemvist för de förskräckligaste av änglar och kärleksfullaste av demoner.

Vem som helst som själv har mer än ett barn kan stå där som en idiot och förundras över att syskonen är så olika sinsemellan, trots att de uppfostrats enligt samma principer och under samma förhållanden… Har uppfostran trots allt ingen inverkan? Är det omständigheterna som bestämmer allt? Har föräldrarnas goda vilja verkligen ingen betydelse? Vi accepterar förstås att människor också har medfödda och i det avseendet ohjälpliga egenskaper. Men syskonens positioner i familjen är också olika. Den ena kommer till världen efter den andra. Förutom det gemensamma ödet har var och en ett eget öde, en viss plats i ordningen av födda. Och därigenom är olikheten som uppstår lika obestridlig som den likhet som präglar alla syskon.

Syskonskap är inte rent eller idealiskt. Det är inte nödvändigtvis djupt eller varmt, inte ens särskilt förpliktande. Det är inte nödvändigtvis något alls. Det är vad det råkar vara. Syskonens ”unika” band som knyts genom nästan telepatisk samhörighet är kanske också en fiktiv myt: Kain och Abel, Hans och Greta, Bröderna Karamazov, Unga kvinnor eller Elisabeth och Paul i Cocteaus De förskräckliga barnen…

Verkligt syskonskap är ofta bara några gemensamma minnen från de gångna årtiondena. Ofta inte ens det.

Också detta verkar beaktas i Nelli Palomäkis fotografier av människor hon sällan känner särskilt väl utanför bildens gränser. I bilderna finns bara antydningar eller förslag om dramatisering. Kanske det inte finns någon stor berättelse, något intensivt hatkärleksförhållande? Kanske är syskonskapet bara ett faktum, en människorelation som uppstått av en slump, genom ödets nyck – och det är det enda som avbildas, som på inrådan av filmkonstnären Robert Bresson: ”Ingen psykologi (som bara hittar det den kan förklara).”

Redan det faktum att alla människor har en mor är tillräckligt chockerande.

Men att alla mina syskon har samma mor som jag känns rentav förnuftsstridigt, som ett besynnerligt kosmiskt misstag.

 

_

 

Det finns något tvingande i Palomäkis porträtt. Jag hittar inget bättre ord på svenska. Händerna är knutna. Stämningen är laddad, men utbrottet uteblir. Verken säger inte mycket, men de menar varenda ord.

Denna egenskap inbjuder till förhastade beskrivningar, till att använda ord som drömlik, mytisk eller nostalgisk. Man har vant sig vid att förknippa sparsmakad svartvit estetik och frånvaro av samtida attribut med det förflutna, trots att det likväl kunde handla om framtiden. Varför skulle man vara tvungen att tolka egenskapen som flykt eller fantasi; då det också kunde handla om fokusering på det som är viktigast? Det ”tidlösa” intrycket utgör ett hinder för precisa samhälleliga observationer eller dokumentära föresatser, men också för billiga psykologiska antaganden. Maskerna har kastats.

Det handlar egentligen om allvar. Och inte heller i det här fallet förutsätter allvaret en frånvaro av humor. I Palomäkis fotografier är också humorn allvarlig.

Någonting har gömts (men så att det ändå kan hittas). De unga gestalternas allvarliga anleten döljer en uppsjö av djävulska tankar och besvärliga känslor.

Att inte röra en min, trots livets absurditet och motstridigheter – all denna skrattretande förskräcklighet! – är det inte ett slags hjältemod, ironins seger över något som inte kan besegras, som vi inte kan påverka: ödet?

Det handlar också om beroende; därför rör personerna i Palomäkis fotografier ofta varandra – vissa gör det kanske av naturen, andra på instruktion.

Broderskap och systerskap visar frihetens gränser, och med vem det värdefulla ska delas jämnt.

Vi har alla samma värde och rättigheter, men alltid i relation till någon annan, till något som funnits före oss och i vår närhet, och i den bemärkelsen har Palomäkis tålmodiga arbete med syskon också en subtil ekologisk betoning: livet, dess ödesdigra och förvirrande form, kan inte manipuleras. Det är vad det är. Vi är beroende av varandra, vare sig vi vill det eller inte.

EN

On siblinghood

 

Text: Antti Nylén

English translation: Jean Ramsay

 

Whoever it was who came up with the three key concepts of the French Revolution was wiser than you’d think. Freedom and equality are obvious, important things. Anyone can understand this. We all are in favor of freedom and, at least in principle, agree on the fact that the person standing next to us is worth as much as we are, and equally deserving just because we are of the same species.

Fraternity is the odd one out of the three. In Finnish, the litany is always recited so as that it comes in the middle, like a punctuation mark or a side note, while in French (and subsequently in English) it comes last, and leaves a strange aftertaste: fraternité… What kind of brotherhood are we talking about?

It seems to require more than eager nodding from our part.

Fraternity – or siblinghood, if we want to translate the word into non-patriarchal language – introduces a touch of carnal reality to the realm of ethical ideals. It introduces contradictions.

It is precisely contradictions that give meaning to things. They make everything uncomfortable.

 

_

 

In her work over the last decade, Nelli Palomäki has focused on this quite common and familiar phenomenon of life, which nevertheless raises a strange uneasiness.

Siblings are people who’ve irrevocably been born into the same situation. And since the situation is the same, it follows that the requirements of equality and justice are an inherent part of being siblings. Thus siblings can demand the same – after all, Fate has granted them sameness!

However, siblings rarely get the same. They only get a part. They have to share. They are forced into solidarity.

And solidarity is not simple, but paradoxical: you have to defend those who are different to you, because they are similar to you!

Moreover, the situations into which people are thrown as newborns are diverse, and each of them sets its own demands for solidarity. An individual’s belonging to something is usually understood to expand circle by circle: family and home, nation, society, ultimately the human species and the entire universe… Seemingly, it was the outermost circles of siblinghood – social and cosmic – that were referred to with the Revolutionary phrase “fraternity”.

Palomäki, on the other hand, usually focuses on the innermost circle of siblinghood, biological closeness, young people whose origin is in the same flesh. The importance and haunting permanence of this bloody source is emphasized by the fact that we see no more than a glimpse or an inkling of the parents. Yet they are unspoken, inevitably and unrelentingly present. But probably precisely because the rest of the family has been removed from the picture and the siblings are alone, the questions become existential.

“For God’s sake! Where do we come from and why?”

That’s what the children who look from the pictures ask. Nobody answers.

 

_

 

Siblinghood is fated, i.e. inescapable, thus also human, and typical to our species (although we do share this experience with a variety of other mammals). Thrown into this world fragile and unfinished, human offspring are by nature in need of long-term care and security, i.e. what we have agreed to call ‘a family’.

Family is just as mysterious a concept as being a sibling. It is a haven for the most dreadful angels and loving demons.

Anyone who’s had more than one child can ponder in astonishment on how siblings can be so different, even if they’ve been raised according to the same principles and under the same conditions… Does upbringing not have an effect? Do circumstances dictate everything? Does the good will of the parents mean nothing? Well, certainly we have to accept that people have congenital, and thus fated features. But in addition to this, the hierarchical positions of siblings within the family are different. One comes into the world later than the first. In addition to a common fate, each has their own. The resulting diversity is as indisputable as the sameness that defines siblings.

Being a sibling is not clean or ideal. It is not necessarily deep or warm, nor even particularly binding. It is not necessarily anything. It is arbitrary. Also, the “unique” ties between siblings are perhaps a myth wrought by fiction: Cain and Abel, Hansel and Gretel, The Brothers Karamazov, Little Women or Cocteau’s Elisabeth and Paul in Les Enfants Terribles…

True siblinghood often constitutes only a few shared memories from past decades. Quite typically not even that.

This, too, seems to be taken into account in Nelli Palomäki’s photographs, which present people she rarely knows outside of these film frames. The pictures have only been dramatized in the slightest detail. Perhaps there is no great story, no intense love/hate relationship worth mentioning? Maybe there is nothing but an interpersonal relationship born out of chance, or a twist of fate – and this alone has been recorded in the image, as if in accordance with the instructions of filmmaker Robert Bresson: “No psychology (at least the kind that discovers only what it is able to explain).”

The fact that all people have a mother is shocking enough.

But the fact that my siblings have the same mother as me seems downright counterintuitive, a bizarre cosmic mistake.

 

_

 

There is something exigent in Palomäki’s portraits. I can’t think of a better word for it. Hands are clenched into fists. The situation is loaded, but never unravels. The works don’t say much, but they mean every word they say.

This feature tempts hurried explanations, and the use of words like ‘fairytale’, ‘mythical’ or ‘nostalgia’. Nowadays, the absence of signs of contemporary life and the austere aesthetics of black & white are usually read to connect with the past, even though they could just as well refer to the future. Why should this be interpreted as escapism? After all, it could also signify focusing on what is most important. Without a doubt, a “timeless” appearance diverts precise social observations, but also stands in the way of cheap psychological assumptions. The roles have been stripped.

The solemn and the serious is what we are dealing with. Solemnity does not exclude humor. Even the humor in Palomäki’s photographs is serious.

Something is hidden (but in such a way that it can be discovered). The seriousness of the young sitters conceals a swarming plethora of devilish thought and angular emotion.

Isn’t the act of confronting life’s absurdity and contradictions – its whole laughable dreadfulness! – with a straight face a kind of heroism? The victory of irony over something that by default is invincible, something that we have no power over, namely: fate?

There is also the issue of dependency. Referring to that, Palomäki’s sitters often touch each other – some maybe do it naturally, some when directed to do so.

Fraternity, or siblinghood, exposes the limits of freedom, and reveals who equality must be shared with.

We all have the same worth and the same rights, but always in relation to someone else, someone who preceded us and surrounds us. With this in mind, Palomäki’s patient work with siblings also carries within it a very subtle ecological undertone: life, in its fated and confusing form, cannot be manipulated. It is what it is. Like it or not, we’re stuck with each other.