Museets historia

Åbo konstmuseums historia

Sommaren 1904 öppnades den första utställningen i det nybyggda Åbo konstmuseum. Granitpalatset på Puolalabacken hade ritats av arkitekt Gustaf Nyström, och uppmärksamheten var stor eftersom det var det andra konstmuseet i Finland. Ateneum hade öppnats 1888.  På öppningsutställningen visades samtida finsk konst och verk av nordiska och franska konstnärer, sammanlagt 479 arbeten av 137 utställare. Till den jury som hade valt ut verken hörde bland annat Albert Edelfelt och Eero Järnefelt. Invigningsutställningen sågs av 8 301 besökare under en vecka. Åbo hade på den tiden 42 000 invånare, och i relation till det kan utställningen betraktas som en verklig framgång. 

 

Konstlivet i Åbo före museets tid

Redan långt före museibyggnaden på Puolalabacken blev färdig fanns det planer på ett konstmuseum i Åbo. Under det tidiga 1800-talet hade kulturlivet i de finska städerna ännu inte etablerat strukturer som kan jämföras med dagens förhållanden. Intresset för musik, litteratur och teater var redan en del av den bildade klassens umgängeskultur, men vid århundradets början hade intresset för bildkonst ännu inte funnit vedertagna former. I Europa hade de första offentliga konstsamlingarna öppnats redan i slutet av 1700-talet. Finland saknade dock fortfarande alla sådana institutioner som stödde konstskapande och konstintresse: samlingar som var öppna för allmänheten, konstskolor, regelbundet publicerad konstkritik i pressen samt annan offentlig konstdiskussion.  Under 1800-talets lopp började emellertid konstamatörer och konstnärer som inte betraktade sig som hantverkarmästare småningom organisera sig, och den finska konstvärlden med sina välkända institutioner tog småningom form.

Hösten 1904 flyttade Åbo ritskola in i samma byggnad som museet. Ritskolan hade i sin äldsta form grundats 1830, som en skola för yrkesmålarnas skrå. Ritskolan som grundades i Åbo var den första i Finland. Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, som senare utvecklades till den viktigaste i landet, grundades 18 år senare och Viborgs ritskola så sent som på 1890-talet.  Även om Helsingfors hade blivit huvudstad i början av 1800-talet och en stor del av storfurstendömets förvaltning hade följt med, behöll Åbo under hela 1800-talet sin ställning som den viktigaste och mest mångsidiga hantverksstaden i Finland. De gamla traditionerna, den välmående omgivande landsbygden och den livliga sjöfarten garanterade att det fanns tillräckligt med arbete för den talrika hantverkarklassen. Till hantverkarna i Åbo hörde också många utövare av mera sällsynta yrken, som urmakare, handskmakare, instrumentbyggare och konditorer, som inte hade ett tillräckligt kundunderlag i de mindre städerna.  På grund av det stora antalet hantverkare är det mycket förståeligt att målarnas skrå grundade en skola för att understöda lärlingarna och gesällerna i deras teckningsstudier.

År 1852 övertogs Åbo ritskola av Finska Konstföreningen, som hade grundats några år tidigare i Helsingfors. I och med förändringen öppnades skolan för alla elever och antalet studieplatser mångdubblades. Eleverna övade sig i teckning med litografiska modelltidskrifter och gipsmodeller av antika skulpturer som förebild. I Åboskolan var man sannolikt också först i Finland med teckning efter levande modell. Målning hörde inte till det ordinarie undervisningsprogrammet, men de mest intresserade eleverna fick pröva på oljemålning efter de vanliga lektionerna. För dem som hade konstnärsambitioner kunde Åbo ritskola, på samma sätt som ritskolan i Helsingfors, endast erbjuda grundutbildning som utgångspunkt för fortsatta studier utomlands. Ritskolan var i Finska Konstföreningens ägo ända fram till 1906, då den övergick till Konstföreningen i Åbo. 

 

Konstföreningen i Åbo

Konstföreningen i Åbo grundades 1891, och föreningen har varit en stödorganisation till Åbo konstmuseum från det museet öppnades till den dag som är. Förebilderna till Konstföreningen i Åbo var dels Finska Konstföreningen som grundades 1846 i Helsingfors, och dels ett stort antal föreningar som hade grundats på olika håll i Skandinavien och i Tyskland. I synnerhet i de nordiska länderna var konstföreningarnas insats för utvecklingen av bildkonsten på 1800-talet verkligt betydande på grund av den så gott som totala avsaknaden av samhällsstöd och institutioner. De finländska konstföreningarnas verksamhet var mycket aktiv och mångsidig. Finska Konstföreningen dominerade den finländska utställningsverksamheten under flera decennier, drev ritskolorna i Helsingfors och Åbo, sökte unga förmågor och delade ut stipendier bland annat för studier utomlands. Dessutom var Konstföreningen länge den viktigaste konstuppköparen i Finland. Konstverk köptes både för att komplettera föreningens egna samlingar och som vinster till det lotteri som ordnades bland medlemmarna. 

Redan på 1840-talet funderade man på att grunda en konstförening i Åbo, men efter att Finska Konstföreningen grundades hade Åboborna gett upp sitt eget projekt och grundat en underavdelning till den nationella föreningen i Åbo.   En bit in på 1890-talet hade emellertid tanken på en egen förening blivit aktuell på nytt och det konstituerande mötet hölls 5.3.1891. Bakom föreningen stod en mycket imponerande grupp av människor, som bestod av stadens kulturella och ekonomiska elit. En av de viktigaste initiativtagarna till projektet var konstnären Victor Westerholm som från och med 1888 hade varit föreståndare för ritskolan. Westerholm blev föreningens och senare också Åbo konstmuseums första intendent. Till föreningens ordförande valdes lektorn Gustaf Cygnaeus, som var känd som tidningsman och outtröttlig förespråkare för flera allmännyttiga projekt, t.ex. för stadens bibliotek och historiska museum. Till den första direktionen hörde också industrimännen Fredrik Rettig och Ernst Dahlström. 

Föreningen började också genast organisera utställningsverksamhet. Den första utställningen omfattade 166 verk och öppnades 11 maj 1891 i stadshusets festsal. Här visades bland annat verk av Gunnar Berndtson, Karl Emanuel Jansson, Victor Westerholm och Emil Wikström. De första inköpen gjordes på årsutställningen 1892. Föreningen köpte då målningar av Berndt Lindholm och av Julia de Cock-Stigzelius samt Emil Wikströms skulptur Oskuldens sömn. Även under de följande åren köptes de flesta verken in på föreningens årsutställningar. Intendenten Victor Westerholm spelade en avgörande roll när det gällde beslut om vilka inköp som skulle göras. Westerholm hade gott om personliga kontakter till konstnärskåren i Finland. En stor del av Åbo konstmuseums mest kända verk från ”guldåldern” har faktiskt köpts in som sin egen tids samtidskonst. Akseli Gallen-Kallelas naturalistiska Gumma med katt köptes t.ex. till Konstföreningens samlingar från årsutställningen 1895 och Gunnar Berndtsons Sommartid köptes av konstnären 1894.

 

Drömmen om ett konstmuseum blir verklighet tack vare donatorerna

Tanken på ett museum och på en permanent utställningslokal i Åbo ingick i Konstföreningens mål ända sedan föreningen grundades. På Åbo stadsfullmäktiges möte år 1895 meddelade ordföranden om en anonym donation på 150 000 mark, som skulle användas för att bygga ett kombinerat bibliotek och konstmuseum.  Bakom donationen stod bröderna Ernst och Magnus Dahlström. Dahlströms framgångsrika handelshus och deras andelar i många industriföretag gav bröderna möjlighet att agera som donatorer och organisatörer i projekt som de ansåg stöda utvecklingen inom samhället och kulturen. Bägge bröderna deltog aktivt i kulturlivet i Åbo och de var också från början med i Konstföreningens verksamhet. Den äldre av bröderna, Ernst Dahlström, var föreningens ekonom från början av verksamheten fram till 1919, och föreningens ordförande 1907–1919. Magnus Dahlström följde sin bror på ordförandeposten och var föreningens ordförande från 1920 till 1923. 

Bröderna Dahlström var aktiva välgörare och donatorer, men man kan inte kalla dem för egentliga konstmecenater. I motsats till mecenaterna under renässansen ägnade sig Dahlströms inte åt att understöda specifika konstnärer. Ingendera brodern ägnade sig systematiskt åt att samla konst. Deras samlingar, som senare till stor del skänktes till  Konstföreningen i Åbo, föddes mera utifrån slumpmässiga inköp och donationer av konstnärer. Man har framfört olika teorier om motiven till brödernas intresse för konst. Ernst Dahlgrens tidigt döda dotter Greta var begåvad och älskade bildkonst, och man har antagit att det påverkade både faderns och farbroderns intresse. Werner E. Nordström och Ernst Dahlgrens son Erik Dahlström som undersökte orsaken till brödernas konstengagemang på 1940-talet ville båda dessutom se tacksamheten och lojaliteten mot hemstaden som motiv, men också den pliktkänsla som följer med en privilegierad ställning i samhället.  Vad som föranledde deras storslagna kulturbyggargärning ligger åtminstone till en del i öppen dager. Det var patricierkastens känsla av plikt att värna de värden, som skänkt innehåll åt deras liv och som nu till följd av omvälvningarna både ute i världen och i det egna folkets liv syntes hotade. Patriciernas samhällsklass höll på att luckras upp. Med denna generation gick den i själva verket som stånd betraktad i graven. Vad låg då närmare till hands för dessa generösa storborgare än att försöka skapa förutsättningar för framtidens ungdom att bygga vidare på den grund den fäderneärvda kulturen skapat. Sist men icke minst ville de befästa sin hemstads roll som kulturbärare på finländsk jord. 

Innan byggarbetet på det kombinerade konstmuseet och biblioteket hann inledas fick staden ytterligare en stor donation. I november 1897 donerade industrimannen Fredric Rettig medel för ett bibliotek, vilket gjorde att Dalströms kunde koncentrera sig på konstmuseet.  Ledamöterna i stadsfullmäktige funderade länge över var respektive byggnad skulle stå. För konstmuseets del övervägde man länge bland annat en placering i Lönnrotsskvären och Braheparken i närheten av domkyrkan. Beslutet fattades till sist 1898, och nu kunde man börja planeringen av museet på Puolalabacken. På den trädlösa kullens topp fanns på den tiden bara ett brandtorn och på sluttningen bredde anspråkslösa träkåkar ut sig. En arkitekturtävling som gällde konstmuseet utlystes år 1900, och till segrare utsågs professorn vid Polytekniska institutet i Helsingfors, Gustaf Nyström. Byggarbetena inleddes våren 1902. 

 

En ny byggnad reser sig på Puolalabacken

Konstmuseets stora granitklädda palats skilde sig redan under sin byggnadstid betydligt från andra byggnader i Åbo, men också från arkitekt Nyströms övriga produktion. Dit hör bland annat Riksarkivet samt Ständerhuset. Samtidigt som museet var under planering började byggnader av arkitekter som hade övergett historismen skjuta upp i Finland. De mest kända av riktningens representanter var arkitekttrion Gesellius, Lindgren och Saarinen samt Lars Sonck och Birger Federley. Av de nämnda arkitekternas verk var det bara Soncks Mikaelskyrka som byggdes i Åbo under det tidiga 1900-talet. 

Salarna i museibyggnadens nedre våning var avsedda för Åbo ritskola. Ljuset strömmade in genom de breda och höga fönstren. Det största av rummen, pelarsalen i östra gaveln, reserverades för skulpturklassen. I de tre övriga rummen som skolan hade till sitt förfogande övade eleverna målning och teckning. Museets intendent och ritskolans direktör Victor Westerholm hade sin ateljé i nedre våningens västra hörn. Konstföreningens utställningssalar låg på byggnadens övervåning. Utställningsbesökarna kom in via den nuvarande paradingången i ändan av Auragatan, och till utställningssalarna gick besökarna via den ståtliga entrén. Till ritskolans lokaler kom man däremot via husets baksida. Under byggskedet fäste man speciell uppmärksamhet vid utsmyckningen av utställningslokalerna. Alla salar hade glastak och utöver det var de tre största salarna dekorerade med stuckreliefer. Taken etsades med tistel-, ros- och lagerbladsornament. Under byggarbetets gång ändrade arkitekt Nyström sina gammalmodiga föreställningar om utställningssalar där konsten hängde från golv till tak, och rummen fick en tidsenlig, mera spatiös och luftig utformning. 

 

Åbo konstmuseum inleder sin verksamhet

Konstföreningens i Åbo verksamhet blev mycket livligare efter att föreningen hade fått en egen museibyggnad. Under museets första årtionden ordnades årligen tre till fem grupp- eller separatutställningar, utöver den traditionella årsutställningen. Utställningarna presenterade inhemsk och nordisk konst, och 1905 ordnades också en utställning med skotska konstnärer. År 1913 ordnades en mycket populär utställning med Carl Larssons konst i samarbete med Ateneum. Larssons idylliska bildvärld väckte då lika stor beundran bland Åboborna som nästan hundra år senare, 2011. 

Jämsides med utställningsverksamheten blev också frågor kring konstfostran aktuella i början av 1900-talet. Museet ordnade föreläsningar om finsk konst och akademiska sommarkurser i konsthistoria. Som en del av det sociala engagemanget kan man också se Victor Westerholms och Emil Wikströms motion till Åbo stad om inköp av offentlig konst.  I enlighet med de mål som Konstföreningen uttryckte redan på 1800-talet strävade Konstföreningen i Åbo efter att fostra en bildad publik som förstod att uppskatta finsk konst. 

Det första konstverket som kom att införlivas med Åbo Konstmuseums samlingar donerades redan tre decennier innan museet var färdigbyggt. På 1870-talet donerade fröken Anna Gülich målningen Den heliga Cecilia av Erik Johan Löfgren, ”som en liten början till ett tavelmuseum i Åbo”. Verket införlivades senare med Konstföreningens i Åbo samlingar och efter 1904 blev tavlan tillsammans med resten av samlingen en del av grunden till konstmuseets samling.  Under ledning av intendenten Victor Westerholm fortsatte museet sin djärva inköpspolitik. På invigningsutställningen gjordes flera inköp som i dag hör till samlingens mest kända verk, bland annat Akseli Gallen-Kallelas Joukahainens hämnd och Helene Schjerfbecks I hemmet. Under Westerholms tid köptes sammanlagt sex modernistiska verk av Schjerfbeck och flera andra verk av kvinnliga finska konstnärer.

 

Åbo konstmuseum efter Westerholm

Victor Westerholm ledde Åbo konstmuseum till 1919, fram till sin död. Till hans efterföljare valdes Ragnar Ungern, som var överlärare i ritskolan. År 1923 valdes konstnären Axel Haartman till ordinarie intendent, och han ledde museet ända till 1953. Under Haartmans tid nästan tredubblades museets samling, från knappt 500 verk till omkring 1300. Utrymmesbristen förorsakade problem redan när Haartman inledde sin mandattid. Man försökte minska trängseln genom att ta en del av direktionens och ritskolans rum på nedre våningen i utställningsbruk. Inte ens det här arrangemanget kunde emellertid på längre sikt hjälpa upp situationen, och 1933 blev ritskolan tvungen att flytta från Puolalabacken, och museet tog nu också nedre våningens salar i bruk för utställningsverksamheten.

I de nya utställningslokalerna i nedre våningen försökte Axel Haartman enligt tidens ideal ordna en så hemtrevlig atmosfär som möjligt. De interiörlika rummens värme underströks bland annat genom mönstrade tapeter på väggarna och antika möbler som lånades från stadens historiska museum. Haartman hängde också om samlingen, första gången 1928 och på nytt 1945, efter fortsättningskrigets slut. 

När andra världskriget bröt ut evakuerades Åbo konstmuseums samlingar två gånger. Inför vinterkriget, i oktober 1939, beslutade man att föra en del av samlingens viktigaste verk i trygghet till Qvidja gård i Pargas. Qvidjas ägare friherrinna Margareta af Heurlin hade provisoriskt ställt gårdens stora sal till museets disposition, och hit kom också föremål från Åbo historiska museum. Våren 1941 firades Konstföreningens 50-årsjubileum, strax innan fortsättningskriget bröt ut. Under fortsättningskriget fördes samlingen först ner i museets källare, och härifrån flyttades den småningom till tryggare platser på olika håll i Åbo och till den omgivande landsbygden. År 1944 övervägde man att skicka de mest värdefulla verken till tryggheten i Göteborg, tillsammans med andra värdefulla föremål från museer i Finland. Vapenstilleståndet ingicks när föremålen redan var nerpackade i hamnen i väntan på transporten till Sverige. 

Konstmuseets verksamhet minskade naturligtvis under krigen, men man försökte ändå ordna åtminstone några utställningar per år. Trots kriget sjönk intresset för konst ingalunda, tvärtom förblev besökarantalet förvånansvärt stort. I Konstföreningens styrelses årsberättelser uppges som tänkbar orsak stadsbornas längtan efter att i krigstider finna skönhet och hopp i konsten. Verksamheten försvårades både under och efter kriget på grund av den svaga ekonomin och till yttermera visso av bränsleransoneringen, som hindrade uppvärmning under vintermånaderna. Inomhustemperaturen höll sig vid köldgränsen under många dagar, vilket drev bort besökare, gjorde det omöjligt att arbeta på museet och förorsakade skador på verken. 

 

Från andra världskriget mot framtiden – det moderna museets utmaningar

Axel Haartman följdes av FM Erik Bergh, vars tid som museichef på Åbo konstmuseum varade ännu längre än föregångarens, från 1953 till 1989. Åren 1958–1965 gjordes en omfattande ombyggnad av museet, som dock bland annat lämnade den dekorativa entré- och trapphallen orörd. Utställningsverksamheten på museet fortsatte också under ombyggnadsarbetet. När renoveringen var klar gallrades och moderniserades inredningen så att den motsvarade den mera avskalade efterkrigstida estetiken. Samlingen hängdes om efter konsthistoriska riktlinjer, men på grund av platsbristen kunde den finska konstens utveckling bara belysas fram till 1920-talet. 

Under den efterkrigstida ekonomiska uppgången på 1960-talet började man i Finland målmedvetet bygga upp en välfärdsstat. Frågan om konstmuseernas demokratiska karaktär och tillgänglighet för alla medborgare blev allt viktigare. En viktig aspekt var speciellt den regionala koncentrationen på de stora städerna. År 1980 kom man via olika experiment fram till ett nätverk av regionala konstmuseer efter en modell som hade utarbetats av Museiverket. Åbo konstmuseum blev regionalt konstmuseum i sin egen region år 1981. De regionala konstmuseernas uppgift var att i sin egen region främja kunskap och tillgänglighet inom konstområdet. Till en början låg tyngdpunkten i verksamheten på att ordna vandringsutställningar och på att ordna transporter av publik från mindre orter till städerna. Senare blev det aktuellt med rådgivande verksamhet och handledning som riktade sig till lokala museer och andra aktörer. År 1985 grundades också Åbo Konstmusei Vänner r.f. för att stöda den växande verksamheten. Stödföreningen bidrar till att utöka museets samlingar och stöder museets publikationsverksamhet.

När museibyggnadens 100-årsdag närmade sig började museet planera en omfattande renovering och utbyggnad. Det hade redan gått över 30 år sedan den föregående ombyggnaden. Vintern 1996 började en arbetsgrupp som hade tillsatts av fastighetsägaren Åbo stad utreda möjligheterna att sanera byggnaden. Den var redan i mycket dåligt skick, och målet var att fastigheten skulle byggas om för att motsvara kraven på modern museiverksamhet. Tanken var att renoveringen skulle vara färdig till museets 100-årsfest 2004, men den dåliga ekonomiska situationen sköt upp starten. Projektet fick emellertid ny fart när byggarbetena på parkeringshuset Louhi under Puolalaberget tvingade konstmuseet att tillfälligt flytta ut ur sin lokal. Mellan 1999 och 2004 var museet inhyst i observatoriet på Vårdberget.

I samband med parkeringshusbygget beslutade museet gräva ut nya underjordiska lokaler för eget bruk. Här kunde man bland annat placera ett konstlager som motsvarade moderna krav. I början av 2000-talet kunde också ombyggnaden av museibyggnaden inledas. Det var ett omfattande arbete att sanera fuktskador, modernisera VVS-tekniken och uppdatera säkerhetssystemen. Ytterdörrarna, golven och innertaken renoverades och väggarna målades med färg som andas. Målet var att respektera byggnadens ursprungliga karaktär såväl exteriört som interiört. Tillgängligheten förbättrades genom en plattformhiss och genom ett separat trapphus i glas med plats för hiss. En synlig förändring gjordes också i det publika utrymmet. Det fick mera plats när mellanväggarna och mellanbottnen till lagret som hade byggts under den föregående renoveringen revs. I stället byggdes här bl.a. garderob. Efter renoveringen fick museibutiken och kaféet också bättre lokaler än tidigare.

Konstmuseet kunde flytta tillbaka till Puolalabacken 2005. Vernissagen och museets 101-årsfest firades i slutet av april. I den nyrenoverade lokalen kunde museets verksamhet tryggt fortsätta i större omfattning än förut. Utställningarna har planerats och realiserats i nära samarbete med andra museer i Finland. De viktigaste utländska samarbetspartner har varit konstmuseet Kumu i Tallinn och Malmö konstmuseum. Samlingarna har utökats både i form av köp och genom donationer, och museet får ofta låneförfrågningar av museer både i Finland och utomlands. Till Konstföreningens mål hörde ända från början att locka till sig en bredare konstpublik och att göra den förtrogen med konst. Målet förverkligas genom ett mångsidigt utställningsprogram samt genom visningar, föredrag och konstnärsbesök.


Suomen museohistoria. Red. Susanna Pettersson & Pauliina Kinanen. SKS, 2010.
Turun taidemuseo – 101 vuotta nykytaidetta. Red. Mia Tykkyläinen. Åbo konstmuseum, 2005.
Turun taidemuseo – Turun Taideyhdistyksen kokoelmat. Red. Erik Bergh & Päivi Hovi, Konstföreningen i Åbo – Turun Taideyhdistys r.y. 1984.
Willner-Rönnholm, Margareta: Taidekoulun arkea ja unelmia – Turun Piirustuskoulu 1830–1981. Turun maakuntamuseo – Turun taidemuseo, 1996.

Konstföreningen i Åbo - Årsberätterser 1939–1945.

Turun taidemuseo, Aurakatu 26, 20100 Turku, Puh. 02 2627 100. © 2014